PKK

I samband med behagligare klimat, harPKK:s militära gren börjat värma upp. Förvisso är det inte  den enda anledningen till att den våldsamma konflikten återupptagit med en sådan intensivitet som bevittnas nu. Den främsta orsaken är att den tillfångatagne PKK-ledaren Öcalan  nyligen meddelade att han har övergett sina fredsansträngningar med de turkiska myndigheterna, enligt honom på grund av  den  besvikelse han känner över att det saknas en verklig avsikt att lösa konflikten av den turkiska staten. Påpassligt nog inträffar detta i samband med att KRG:s relationer med den turkiska staten förbättrats. För någon vecka sedan var Kurdistans president Massod Barzani på officiellt besök i Turkiet, dagarna innan förklarade Öcalan att han lämnar initiativet till PKK ledare på marken vilket innebär att man återgår till väpnad kamp. Hur nu än av den turkiska staten en fängslad “terroristledare” kan besluta om så avgörande åtgärder för en terrorist stämplad organisation är för mig obegripligt. Samma möjligheter hade inte Nelson Mandela och hans ANC under hans 27 åriga fångenskap.

Nu har alltså PKK ledarskapet beslutat om en fortsättning av den militära kampen efter det ensidga eldupphöret som rörelsen tillkännagav för flera månader sedan. Återupptagandet av våldet visar  inte baraatt PKK fortfarande är en stor aktör men också att turkiska staten har gjort fel beräkningar genom åren när de trodde att det var möjligt att lamslå rörelsen militärt . Det tyder också på att PKK och den turkiska militären som är en makt för sig, drivs av samma agenda. ( Detta kommer jag skriva mer om senare)

Ingen stat i världen har någonsin använt de militära som de enda instrumentet för att hantera sina interna problem lik den turkiska staten har gjort under hela sin moderna historia. Även Israel, som hårt  kritiserats av den turkiska regeringen om dess politik mot palestinierna i synnerhet i Hamas-kontrollerat område i Gaza, har inte stängt alla politiska kanaler med Hamas, trots det faktum att den senare har som mål att eliminera den judiska staten. Ett sådant mål har inte PKK och Hamas har till skillnad från PKK medvetet riktat in sig på civila mål. Det verkar som om statens eller rättare sagt militären och kemalisternas ideologi är att förhindra att vidta någon sann rationell väg för att ta itu med orsakerna av kurdfrågan. Kostnaden har vanligtvis  varit hög i alla termer och resultatet har ofta väckt ett nytt misslyckande.

Förvisso har de fortsatta militära alternativet av den turkiska staten lett till katastrofala resultat för både det kurdiska folket och den turkiska staten och dess anseende. Men visst, att få ett slut på frågan militärt är en avlägsen dröm. Efter mer än två decennier av konflikter, hundratals militära operationer, spridning av enorm militär makt, och mer tydligen fånga rörelsen ledare, är det  fortfarande nödvändigt för den turkiska staten och militären  att inleda omfattande militära operationer för att elimerna rörelsen berättigande.. Detta är i grunden ett tydligt bevis på att PKK är fortfarande en viktig aktör som man måste räkna med om det ska bli en verklig politisk lösning på den kurdiska frågan. Det tyder även på att NATOS näst största militära makt antingen inte kan eller inte vill besegra ett par tusen peshmarga.

För  att någon verklig fredsuppgörelse ske, så måste dels tillståndet i Turkiet och den sittande regeringens utmana de ideologiska förutsättningarna och den starka turkiska militären  för att finna en rimlig och genomförbar lösning på frågan. För det andra måste den turkiska staten inse att utan PKK kan en verklig freds samtalspartner inte hittas eftersom det är en vikigt aktör bland det kurdiska folket. PKK har en stark förankring bland det kurdiska folket i norra Kurdistan på gott och ont.

Rörelsen har flera gånger meddelat att det är en för en fredlig lösning samtidigt som man attackerat militära posteringar i samband med viktiga händelser gällande kurdfrågan som exempelvis attacken där 7 turkiska soldater dog veckan innan DTP stängdes ner eller som nu senast när Barzani var i Turkiet Men i slutändan är det  den turkiska staten ansvar som den förtryckande parten att ta avstånd och att ta initiativ till en lösning, något man totalt vägrat hittils och på så sätt indirekt förstärkt PKK.  För att finna lösning på någon konflikt bör viktiga aktörer erkännas och det är vad som behövs i den nuvarande kurdiska-turkiska konflikten .Dock verkar Erdogans AKP med egna regionala ambitioner vilja distansera sig från militären och röra sig åt rätt håll. Pragmatism före ideologi.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/turkiska-soldater-inne-i-irak-1.1123383

“Svensk-Iransk opposition stödjer attacker på Iran”

Den iranska regimen är världsledande på att på att sprida disinformation. Nu hävdar den statliga median att oppositionsrörelser i Sverige och Storbritannien har planerat att placera ut bomber vid olika ställen i Tehran. Den utpekade oppositionsgruppen är i det här fallet, Folkets Mujahedin som är terrorstämplade av den iranska regimen. Iransk underrättelsetjänst uppges ha gripit ett flertal personer som i sin tur ”Erkänt” sin roll i det hela och samtidigt pekat ut två kvinnliga instruktörer i Sverige och Storbritannien som finansiärer och planerare. Uppgifterna tillbakavisas av folkets mujahedin som menar att detta är en del av regimens taktik för att rättfärdiga attacker på organisationens läger i Irak. Det här är en återkommande strategi från den iranska regimen, att skapa måla upp yttre fiender till Iran och regimen för att samtidigt flytta fokus på från det egna förtrycket och landets kärnvapenprogram.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/lojlig-bombharva-i-iran-1.1123358

Mosavi uttalar sig

Mosavi uttalar sig på årsdagen av presidentvalet i Iran. Det kan tyckas att Mosavi inte borde uppmanat den gröna rörelsen att stanna hemma på årsdagen av valet den 12 juni. Regimen hade dock länge rustat upp för eventuella protester och med all förmodan hade det blivit ett blodbad på gatorna i Iran. Ett positivt tecken är dock Mosavis uppmaning till Irans militära styrkor och polis att inte lägga sig i politiken.  Mosavi har förmodligen ett visst stöd inom Irans miltära grenar och liknande uttalande kan gynna hans gröna rörelse. Vidare vill han att de som begick valfusk förra året ska ställas inför rätta, vilket är en klar och tydlig signal till Khamenie och Ahmeinejad.

Iranian opposition leader Mir Hossein Mousavi has called for the trial of those he claimed “committed fraud” in last year’s presidential election.He made the demand in a statement issued on the anniversary of violent protests that followed the vote.

Ett ganska starkt uttalande som han hade möjlighet att göra enbart för att han gick regimen till mötes och avblåste protesterna på årsdagen av valet.

Den ekonomiska utvecklingen i Kurdistan

Det här är en väldigt intressant artikel som publicerats på den engelsktalande kurdiska tidningen kurdishglobe. Den beskriver den ekonomiska utvcklingen  som bevittnas i regionen  samt vad man har för framtidsvisioner för Kurdistan. Jag kommer vid ett senare tillfälle att skriva mer om utvecklingen i Kurdistan men  citerar den här artikeln tills vidare. Det intressanta är att man inte endast ämnar att satsa på oljesektorn utan även andra områden som jordbruk, turism, IT samt byggbranschen, vilket är positivt då oljeproducerande räntestater sällan har en långsiktig ekonomisk plan.

There are already 1,200 foreign companies working in the region.

Investors on the hunt for international opportunities need look no further than Kurdistan, the semi-autonomous region in the north east corner of Iraq. So delegates will be told at the country’s two-day trade and investment conference in London this week.

Some 400 people are expected to attend the event, which will be hosted by key figures from the region including the Prime Minister of the Kurdistan Regional Government (KRG), Barham Salih, eight of his ministers and an 80-strong business delegation.

The key message is that Kurdistan is not like the rest of insurgency-torn Iraq. “People are able to do business in Kurdistan,” Bayan Sami Abdul Rahman, the KRG High Representative to the UK, said. “It is peaceful, stable, and has never had an insurgency of any kind; and not a single coalition soldier or foreign citizen has been kidnapped or killed in the region.”

There are some impressive figures. The Iraqi economy is set to grow by 7.3 per cent this year and 7.9 per cent next, and Kurdistan’s even faster. The region has attracted more than $12bn (£8.3bn) in non-oil investment in the past four years, some $3.1bn from abroad. There are already 1,200 foreign companies working in the region. And although so far the majority of inward investment is from the Middle East – particularly Turkey, Lebanon and Kuwait – the KRG wants to reach out to global businesses from Europe and the US as well.

Kurdistan is principally known for oil and gas. With oil reserves estimated at 45 billion barrels, and between 6 and 8 trillion cubic metres of gas, hydrocarbons are both a major economic asset for the region, and a route to the world stage. Some 40 exploration contracts have already been let, and there are high hopes for the proposed Nabucco pipeline set to run from Azerbaijan through Turkey and on to Europe. “We are looking to join Nabucco,” Ms Rahman said. “That will allow us to play a role as part of the world’s strategic oil and gas reserves.”

But Kurdistan is not just about oil. The domestic economy is also booming, particularly the construction and retail sectors. It is difficult to overstate the deprivation from which it started, after years labouring under two sets of sanctions – from Saddam Hussein himself, and from those imposed on him by the rest of the world. “From the consumer point of view there was real poverty in the early 1990s,” Ms Rahman said. “Kurdistan was closed, so for us liberation really was liberation.”

Today, Kurdistan imports from Iran and China at the lower end and from the United Arab Emirates and Jordan for more expensive goods, with a particular penchant for big-screen TVs and mobile phones. And the region’s towns and cities are alive with construction sites for new shopping malls and supermarkets, as global heavyweights such as Mango and Benetton eye up the opportunity to push their brands into an entirely new market.

Alongside the retail revolution is a flurry of infrastructure programmes, as the KRG races to make up for lost time. Linking the rash of hotel and housing schemes are new roads, underpasses and tunnels. “There is huge demand for construction supplies, which means massive opportunities for everything from cement to design and engineering consultancies,” Ms Rahman said.

Telecoms and IT are also major growth areas, as Kurdistan vaults itself into the 21st century. Mobile phones were banned under Saddam, although two companies – Korek and AsiaCell – were started as underground outfits, at huge personal risk to the founders. The two companies now have Iraq-wide licences and werea boosted by investment from the Gulf. With the nationwide infrastructure in place, the market for mobile and internet services is also taking off.

And then there is agriculture. In the decades before the 1970s, two-thirds of Kurdistan’s working population were employed in agriculture. Now that figure is less than 10 per cent – after Saddam’s vendetta against the region wiped out 4,500 villages, and then his insistence that the UK Oil for Food programme allow imports of wheat and rice destroyed demand. The sector is already drawing interest, both from Middle Eastern states renting farmland in less arid parts of the world, and from private equity.

And there is huge potential, not least for exports of native fruit crops such as figs and pomegranates. “Kurdistan could go back to being self-sufficient, could provide for the rest of Iraq, and within 10 years could be exporting,” Ms Rahman said.

KRG Prime Minister Barham Salih will open the conference tomorrow with a call for British companies to see behind the problems elsewhere in Iraq to the huge benefits of getting an early toehold in the region. “For companies that are looking at investing in the Middle East, Kurdistan has a really bright future,” Ms Rahman said. “Our growth potential is enormous.”

Viktigt att även poäntera Kurdistans vilja att ta del Nabucco piplines från Azerbajan via Kurdistan och Turkiet till ett EuUsom vill bli av med sitt gas beroende från Ryssland.Jag kommer att skriva en längre text om detta inom en snart´framtid, då det är en intressant utveckling med goda investerings möjligheter.Även positivt att Sverige har utökat sina handesförbindelser med KRG då svensk expertis är något som är välkommnat i Kurdistan.

Handelsminister Ewa Björling besökte den 31 maj Erbil i den irakiska regionen Kurdistan tillsammans med en företagsdelegation. Huvudsyftet med resan var att främja svensk export och investeringar och att öka kontakterna mellan företag i Irak och Sverige.

Enligt siffror från SCB ökade svensk export till Irak med 124 % förra året och ytterligare i år, vilket är ett bevis på de förbättrade och växande handelsrelationerna mellan länderna. Med i delegationen fanns representanter från flera kända svenska företag så som Scania, Tetra Pak, Alfa Laval, Atlas Copco och Sandvik. Dessa har i olika utsträckning redan initierat eller etablerat handelsrelationer med irakiska motparter. Därutöver deltog även flera mindre företag som ingår i handelsministerns projekt Kosmopolit. Statliga EKN och Swedfund deltog också i delegationen som ett led i deras strävan att stödja svenska företag.

Under besöket träffade handelsministern och delegationen Kurdistans president Massoud Barzani och KRG:s handelsminister Sinan Celebi. Ett besök genomfördes också vid läkemedelsföretaget Awamedica som etablerats av professor Barham Resul som levt i Sverige och verkat inom läkemedelssektorn i mer än tjugo år. Barham Resuls erfarenheter av att etablera nya företag i Kurdistan väckte stort intresse bland företagen och besöket avslutades med en rundvandring i fabriken där läkemedlen produceras. Företagen fick senare tillfälle att möta kurdiska motsvarigheter i ett seminarium anordnat av Erbils handelskammare.

Handelsministern invigde också Scanias verkstad i Erbil under besöket. Verkstaden drivs i svensk-kurdisk regi och handelsministern fick ett högtidligt välkomnande.

http://www.swedenabroad.com/News____65706.aspx?slaveid=108207

Nordkorea hotar FN

Återigen ägnar sig Nordkoreas trotsiga tvåring Kim Jong åt att utpressa omvärlden. Efter att FN:s säkerhetsråd uttryckt oro över den upptrappade konflikten på den koreanska halvön, så svarade Nordkoreas FN: ambassadör med att man kommer attackera FN militärt om man på något vis håller Nordkorea ansvariga för sänkningen av det sydkoreanska fartyget där 46 sydkoreanska mariner dog.

Om säkerhetsrådet offentliggör några dokument mot oss som fördömer eller ifrågasätter oss, så kan jag som diplomat inte göra någonting, men svarsåtgärderna kommer att utföras av våra väpnade styrkor, sade ambassadören Sin Son-Ho vid en i sitt slag ovanlig presskonferens.

Det om något är ett tecken på att FN är ett tandlöst organ utan någon som helst möjlighet att sätta press och hålla stater som begått internationella brott ansvariga. Dock tycker jag personligen att de senaste månadernas händelser är tecken på att det sker förändringar i det nordkoreanska styret. Den stora ledaren är idag 76 år och till och med en man som slagit 18 hole in one på  första försöket har ett bäst före datum. Det vore intressant att veta om Kims son kommer att ta över eller om det blir nån annan. Enligt sydkoreanska underrättelse uppgifter finns det höga generaler som inte vill se Kims yngsta son ta över makten Jag utesluter inte möjligheten att det finns generaler inom Kims regim som är villiga att ha en öppnare relation med omvärlden och därav Kims stöd för sin son som efterträdare. Möjligtvis kan dessa indirekt stödjas av Kina och av syd och USA.. Attacken på sydkoreanska fartyget kan vara en klassisk ena landet mot en yttre fiende för att berättiga Kim dynastins grepp om juche regimen.

Hittills har Kina varit Nordkoreas enda sanna vän och erbjudit landet både ekonomiskt och politiskt stöd. Dock håller Kina på att förvandlas till en supermakt och Nordkorea kan bli ett huvudvärk för den ekonomiska jätten som helst av allt vill i lugn och ro förvandlas till den nya hegemonin. Nordkoreanska provokationer och allmän oro vid gränsen är något som man inte vill se. Ökade spänningar kan leda till ökat amerikansk truppnärvaro vid en alldeles för nära den kinesiska gränsen. Omvärlden kan dock inte tillåta den trotsiga ”stora ledaren” utpressa omvärlden konstant och en klar markering måste göras trots att status quo kanske är att föredra men det börjar bli svårt att motivera med tanke på regimens irrationella och oförutsägbara politik. Man kan inte vänta på att regimen självdör och någon form av åtgärd måste tillämpas av världens stormakter inklusive Nordkoreas främsta vän Kina

http://www.dn.se/nyheter/varlden/nordkorea-hotar-fn-militart-1.1122703

Mineraler istället för opium

Nu verkar det krigsdrabbade och fattiga landet Afghanistan vars största export varit opium ha enorma mineraltillgångar till ett värde runt 1 biljon dollar. De har redan jämförts med vad oljan är värd för Saudiarabien. Jag tvivlar dock på att detta kommer på något sätt att hjälpa det fattiga och kroniskt krigsdrabbade landet på fötterna. Kan landet överhuvudtaget dra nytta av detta ekonomiskt ?
Själv har jag en negativ syn på detta och förutspår att rikedomarna aldrig kommer komma folket eller landet till gagn alls. Stora gruvbolag kommer svepa in som gamar och lägga beslag på alla fyndigheter och varför inte?
Är knappast troligt att det finns lokala resurser och kunskap till att själva utvinna något ur dessa fyndigheter.
Vad händer om regeringen försöker nationalisera tillgångarna så som gjorts i Venezuela tex? Det råkar även vara så att amerikanska geologer kopplade till pentagon har funnit dessa tillgångar. Slump? Jag tvivlar på det.

Dock hoppas jag att detta i framtiden ska gagna det afghanska folket och att de nyfunna mineralerna inte skall bli ännu en resurs som regionala makter såsom Kina, Ryssland och USA ska tävla om. Lägg därtill lokala krigsherrar, talibaner stödda av den pakistanska underrättelsetjänsten så har du ett ännu oroligare Afghanistan.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/afghanska-fyndigheter-varda-1-biljon-dollar-1.1122332

Saudi – Iran

Irak är uppdelat i tre olika premisser baserade på etnicitet och religiös tillhörighet, dessa är kurder, shiiter och sunniter. Shiiter utgör drygt 60 procent av Iraks befolkning och resterande av landet utgörs av sunniter och kurder där respektive grupp utgör drygt 20 procent vardera. Då Saddam Hussein hade makten i Irak styrdes landet av det sunnitiska Baathpartiet, under vars styre kurder och shiiterna förtrycktes. Det shiitisktstyrda Iran och det då sunnistyrda Irak bedrev under 80-talet ett blodigt krig med hundratusentals döda som följd. Konsekvensen av kriget mellan dessa länder resulterade i att relationen mellan Irak och Iran fortfarande karakteriseras av fiendskap och misstro. Avskaffandet av Saddams styre och därmed det sunnitiska Baathstyret, ledde till att den tidigare politiskt förtrycka shiitiska gruppen i Irak tog över makten i landet. Vilket indirekt och direkt ökade det iranska inflytandet i Irak. Något som vissa i Washington och Israel varnade för redan i slutet på 90-talet.

Det senaste året har vi vid upprepande gånger fått läsa om Irans eventuella kärnvapenambitioner i medierna. Från iranskt håll har man konsekvent förnekat att man planerar att skaffa kärnvapen utan man menar istället att man endast ska använda teknologin för fredligt bruk. Det ökade iranska inflytandet i regionen oroar dock inte enbart Israel och USA utan även andra gulfstater. Det ökade iranska inflytandet oroar även Turkiet som officiellt har goda relationer med Iran men som inofficiellt försöker mantla rollen som den främsta muslimska staten.

När Obamas trupp tillbakadragande från Irak genomförs kommer det finnas ett makt vaakum i Irak som behöver fyllas. Något som både Iran genom landets shiiter försöker fylla men även Turkiet och Saudiarabien genom stöd för sunniterna och turkarna till viss del genom kurderna. Vågar dock Obama att lämna regionen och låta Iran växa sig starkare och möjligtvis tillverka kärnvapen? I dagarna har det påståtts från amerikanskt håll att Saudiarabien är redo att låta israeliska stridsflygplan operera mot Iran på saudisk mark. Irans främsta ideologiska och regionala rival är Saudiarabien. Detta dementeras av Saudiarabien och utvecklingen den närmaste tiden kommer minst sagt bli intressant. Hur skulle Saudiarabien uppfattas av den muslimska världen om man låter USA/Israel attackera ett annat muslimskt land från dess mark?  Trots att Saudi förnekar att man skulle tillåta israeliska flyg operera från helig muslimsk mark, så har man tidigare erbjudit Kina att ersätta oljan som de köper in från Iran, om Kina går med på hårdare sanktioner mot Iran.

Saudi Arabia has denied a British report claiming Riyadh had agreed to allow Israel to use its airspace to attack Iran.

Saudi Arabia “rejects violating its sovereignty or the use of its airspace or territories by anyone to attack any country,” the official Saudi Press Agency (SPA) quoted a Foreign Ministry official as saying on Saturday. But it declined to name the official.

The source called the allegations “false” and “slanderous” and stated that the Kingdom of Saudi Arabia reiterates its position of firm opposition to and rejection of the violation of its sovereignty and the use of its airspace or territory by anyone to attack any country.

It is more appropriate that Saudi Arabia should apply this policy to the authority of the Israeli occupation regime, with which it has no relationship in any way, SPA quoted him as saying.